Personliga berättelser

Onsdagen den 23 september 2015 arrangerade Stockholms Stamningsförening en temakväll med titeln Stamning och arbetsmarknaden i ABF-huset i Stockholm. Några av föreningens medlemmar berättade här om sina erfarenheter. Under kvällen låg fokus på möjligheter, inte problem. Även logopeden Cecilia Gembäck från Logopedmottagningen Rosenlund på Södermalm i Stockholm deltog, och delade med sig av sina tankar och erfarenheter från sina möten med personer som stammar. KommUNIKations redaktör var där, och rapporterar här från temakvällen. 

 

Axel Riese

Axel berättar att han har varit medlem i Stockholms Stamningsförening i cirka fyra år. Han studerar till civilingenjör med inriktning datateknik på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Han har stammat så länge han kan minnas, och han har gått hos logoped både som barn och i vuxen ålder. Stamningen har gått upp och ner genom åren, men generellt sett har den blivit bättre med tiden, även om det som avgör är dagsformen. Axel upplevde en större frihet efter skoltiden, då man mer självständigt ansvarar för den egna utvecklingen. Han berättar att det tyvärr ges färre tillfällen att träna talet på högskolan än i grundskolan, och han tycker därför att det är bra med talträningskvällar och dylika evenemang. Axel har arbetat som simlärare, han har jobbat i kassan på en bank, och han har till och med arbetat som mjukvaruutvecklare. Han har mött samma hinder i alla dessa arbeten – du måste själv lösa de besvär och problem som uppstår med talet. I skolan är lärarna i någon mån utbildade för att hjälpa till och hantera funktionsnedsättningar, men på arbetsplatser finns inte den förkunskapen. Axel har mött missförstånd och okunskap om stamning i arbetslivet, och han upplever även att det finns vissa uttalade eller outtalade krav på hur du ska vara och bete dig på en arbetsplats. Axel har stött på folk som vill väl, men som tror att det är nedvärderande att särbehandla en person med en funktionsnedsättning som stamning. Axel lyfter dock fram att en person som stammar kan ha andra förutsättningar, och kan kanske inte lika lätt svara i telefon, svara snabbt på hetsiga frågor etc. Stressen på en arbetsplats kan i vissa situationer leda till att kollegor mer eller mindre omedvetet fyller i ord. Axels råd är att man bör ta för sig i arbetslivet, och att man ska vara ärlig med att man stammar. Stamning är inget att skämmas för, och talet ska tillåtas vara olika från dag till dag. Axel har vid vissa tillfällen bett om att få skjuta upp möten, om han har en riktigt dålig dag rent talmässigt. Han upplever att han alltid har fått stöd från sina kollegor. Många människor är rädda för att ta upp stamningen, men det är viktigt och positivt att tala om talet! Axel har avdramatiserat vissa situationer genom att säga ”jag har varit hos logopeden” till sina kollegor. Folk på arbetsplatsen blir då nyfikna, och ställer frågor. Om du har en passion för ett arbete eller en uppgift så framgår detta, och överskuggar allt annat. Axel menar att det märks om du besitter en expertis. Stamningen behöver inte stå i vägen för en persons drömmar. Människor kan ibland bete sig klumpigt, och säga dumma saker, men det är trots allt få som avsiktligen vill dig illa. Axel erkänner dock att han oftast inte säger något om sin stamning innan en anställningsintervju, men att han egentligen tycker att man ska nämna stamningen som ett naturligt inslag. 

Ingrid Larsson

Ingrid är 29 år och kommer ursprungligen från Karlstad. Hon berättar att hon gick med i Stockholms Stamningsförening i december 2014. Hon har stammat sedan sexårsåldern, och stammade relativt mycket som barn. Hon har hanterat sin stamning genom att ta sats, och genom att byta ut ord. Hon var blyg under tonåren, men i 18-årsåldern bestämde hon sig för att försöka bli mer framåt. Hon ville dessutom flytta till Stockholm. Vändpunkten kom när hon pratade med en syokonsulent, och berättade att hon ville bli bartender. Syokonsulenten tvivlade på hennes planer, och sa att hon inte trodde att Ingrids blyga personlighet var passande för ett såpass utåtriktat yrke. Ingrid blev arg, och beslutade sig för att gå en bartenderkurs. Hon jobbade då på Posten, och närde drömmen om att faktiskt arbeta som bartender. Ingrid trodde då att man måste var utåtriktad för bartenderjobbet, men idag lyfter hon fram att kompetens inte är något som sitter i talet. Att vara snabb och effektiv är minst lika viktigt som att vara social och utåtriktad. Idag har Ingrid en ganska dold stamning, och hon byter konstant ut ord för att stamningen inte ska märkas. Samtidigt lyfter hon fram att talet blir bättre med åren. Hon har studerat datasystemvetenskap i fyra år. När hon var 25 år tog hon första jobbet som systemutvecklare hemma i Karlstad. Hon gick då även hos en logoped. Ingrid upplever att de flesta kontakterna på jobbet har gått via e-post. Idag arbetar Ingrid med IT på en bank i Stockholm. Hon var orolig när hon sökte detta jobb, men hon har förstått att de valde henne för hennes analytiska förmåga. Att vara utåtriktad var här inte en avgö- rande egenskap. Ingrid lyfter fram att man ibland måste tvinga sig till att göra saker som är skrämmande. Ingrid betonar att det är oerhört viktig att välja att arbeta med något som man gillar. Man bör vid varje beslut fråga sig varför man tar just detta beslut. Är det den enkla vägen, eller är beslutet grundat på egen vilja? Att trivas på arbetet bidrar till att uppnå en bra livssituation, och idag känner sig Ingrid tryggare i sig själv, och hon vet att hon är bra på sitt yrke. Att prata mycket, och att ständigt byta ut ord, tar dock mycket energi. 

Andrea Daleflod

Andrea bor i Uppsala, är 29 år, och har varit med i Stockholms Stamningsförening i några år. Hon har stammat sedan femårsåldern, men det blev till ett problem först senare i livet. Andrea har gått TALAkademins kurser sedan fjortonårsåldern, men det tog henne tretton år innan hon kände att hon kunde använda sig av teknikerna utanför talträ- ningssfären. Hon vill främst tala om de senaste åren av sitt liv, då talet har fungerat som bäst under denna period. Andrea har en kandidatexamen i professionell svenska, men har i efterhand kommit fram till att hon gärna hade gått media- och kommunikationsprogrammet. Ett tidigt jobb var på IKEAs restaurang, men hon vantrivdes, upplevde att hon inte hade någon kontroll på talet, och slutade arbetet efter två år. Det var svårt att hitta ett arbete efter examen. Dock fick Andrea en drömpraktik hos Språkrådet i Stockholm, vilket är Sveriges högsta instans för språkvård. Andreas tal blev under denna praktiktid allt bättre, och under ett halvår fick hon känna på att arbeta med det hon kände att hon var bra på. I augusti 2014 gick Andrea med i dåvarande Folkpartiet, och började arbeta intressepolitiskt. Hon blev rekommenderad att arbeta som valarbetare, vilket hon gjorde under en månads tid. Det var ett socialt arbete, och det var bra att hon fick tillträda jobbet omgående. Hade hon getts betänketid hade hon kanske inte vågat hoppa på tå- get. Arbetet gick bra, vilket stärkte Andrea. Under hösten 2014 gick Andrea på jobb-coachning. Hon gjorde då ett val att vara muntligt aktiv, och hon upplevde att hon blev väl bemött. Hon kände att hon var starkare än många av de andra arbetssökande, och hon blev rekommenderad av sin handläggare att se över kontaktnätet. Detta ledde till att hon i december 2014 fick en praktikplats hos dåvarande Folkpartiet, för att sedan erbjudas en tillfällig anställning som biträdande politisk sekreterare i Uppsala Kommun. Andrea älskar att skriva, och jobbar i dagsläget med att skriva politiska skrivelser och debattartiklar. Arbetet innebär också att vara med och ordna evenemang och möten för partimedlemmar. Hon tycker fortfarande att det är jobbigt med telefonsamtal. Hon tycker att det är svårt att inte ställa för höga krav på sig själv, även om hon vet om att det inte alltid går att vara perfekt. Hon pekar på att hon brukar tänka att hon ska vara stamningsfri, samtidigt som hon vet om att det är mer eller mindre ett ouppnåeligt mål. Andrea känner sig idag uppskattad på arbetsplatsen, och hon undviker inte längre att presentera sig. I arbetslivet måste man vara framåt, och tvinga sig att gå fram och hälsa och prata med människor. Andrea vet om att det är en utmaning att hitta jobb då den tidsbegränsade anställningen löper ut, men Andrea känner sig positiv. Hennes dröm är att kunna livnära sig på skrivandet. 

Gabriel Almegård

Gabriel är 25 år och har stammat hela sitt liv. Sedan fjortonårsåldern har han spelat in sin röst, och har då testat att förställa rösten på olika sätt. Detta har varit en hobby, och han har alltid tyckt att det har känts väldigt roligt. Idag har han en egen studio, och en agentur som har försett honom med diverse reklamjobb där han har gjort röster till reklamfilmer. Efter gymnasiet pluggade Gabriel radio i Båstad. Han har aldrig tänkt så mycket på sin stamning, men han har alltid älskat att spela in olika röster, och han menar att så länge man uppskattar det man gör så blir det bra. Han säger själv att det är ett udda val att vilja arbeta med reklamröster om man stammar, men han anser samtidigt att man ska testa att följa sina drömmar. Vill man bli skådespelare eller buktalare så ska stamningen inte ses som ett absolut hinder. Gabriel får ibland manus med ord som han har svårt att säga. Till skillnad från i verkliga livet så måste man som reklamröst följa manus, och det går inte att byta ut ord. Eftersom Gabriel spelar in rösterna i sin egen studio så jobbar han på till dess att han är nöjd med inspelningarna. Han slipper då även att känna press från en övervakande arbetsgivare. Så länge som slutresultatet blir bra så är agenturen nöjd.

Av: Johan Jarl

Bli medlem du också
Lämna ett bidrag