Maka och mor

En mamma och hustru med stor erfarenhet av stamning

Ingrid bor tillsammans med sin man och son i Skåne. Hennes två äldre barn är utflugna och har sina egna familjer. Nu är hon ensam i hushållet om att inte stamma. Alexandra Calstrand fick en pratstund med Ingrid.
 

– Att min man och son stammar har gett mig lugn. Jag är ganska så intensiv och snabb som person. Och jag måste ta det lite lugnt för att ge dem tid till att tala. Just att ge andra tid att tala har hon haft mycket nytta av i sitt arbete som kvalitetschef på ett livsmedelsföretag. Hon beskriver att hon kan vara dominant som person, och har nu lärt sig att alla måste få prata klart. Sin man träffade hon när de båda läste samma universitetskurs.

– Hans stamning var inte viktig. Det var hans personlighet som jag föll för, att han var så målmedveten.

Ingrid berättar att hon har lärt sig mycket om stamning. Till exempel att man kan ha en stamning som märks utåt, och en stamning som märks inåt.

– En del säger att min son inte stammar lika mycket längre, och att han därför inte har så mycket stamning kvar. Men han har sin stamningsidentitet. Även fast det inte låter, så ligger det och lurar. Det är inte det som hörs, utan det är hela bilden.

När Ingrids son var i 4-årsåldern började han visa tecken på stamning.

– I det här sammanhanget var det jättebra att min man stammar. Han stod på sig och ville ha kontinuerlig logopedkontakt. Jag hade inte stått på mig lika mycket. Ingrid, hennes man och son har deltagit på intensiv stamningsterapi för barn i Göteborg. Hon uttrycker att det var en väldigt bra erfarenhet, och att hon då började förstå mer om stamning.

– Och jag insåg att jag tog det lite lugnare än vad andra föräldrar gjorde. De andra var mer oroliga för hur de skulle klara sig. Det var ingen jättestor grej för mig. Jag menar, jag är orolig för alla mina barn. Hon tycker att man får göra det bästa av situationen och ställer sig frågorna: Vad är det för fördelar? Vilka färdigheter är man tvungen att utveckla?

– Jag hade aldrig kommit såhär långt om jag inte hade dyslexi. Man måste tänka: vad har jag tvingats att utveckla istället? Sedan gäller det att bygga vidare på det. Min man har många egenskaper som jag uppskattar, som nog är där tack vare hans stamning.

I dag är sonen 13 år och går i 7:an. Hon berättar att maken har haft en fin kontakt med sonens lärare, och att skolan har varit väldigt bra.

– Vi har väldigt medvetet talat om för vår son att han är bra som person, och inte för vad han gör. Det har gjort att vår son i dag är stadig och stabil. Han har aldrig sagt att det är någon som har hånat honom. Vi har jobbat mycket med att höja hans självkänsla, mer än vad vi har gjort med våra andra barn. Hon tycker att man som förälder måste ta ett steg tillbaka ibland, och låta sitt barn få möjlighet att ta tag i sin stamning. Hon betonar att det hela handlar om att ha en bra kontakt med sitt barn.

– Är det läge för att prata om stamningen just nu? Eller inte? I så fall, får jag backa. Den enda nackdelen med att vara anhörig till en stammande person som Ingrid kan komma på är att hon i vissa lägen har blivit för tyst när de andra pratar med varandra. Detta på grund av hänsyn och vanligt hyfs.

– En som stammar kan lägga beslag på hela talrummet, och det kan vara svårt för någon annan att komma in utan att avbryta. De båda kan bara prata och prata, och jag vill självklart inte avbryta. Ibland känner jag att jag har låtit dem få för mycket utrymme. Hon har flera gånger tänkt att hon borde ta upp det här med dem. Det finns också andra som faktiskt vill säga någonting.

Av: Alexandra Carlstrand

Bli medlem du också
Lämna ett bidrag