Ungdom med vänner

Att vara vän till en person som stammar

Varje år 1 - 22 oktober anordnas en online-konferens om stamning inför den internationella stamningsdagen. Förra året kunde man läsa ett inlägg där några vänner till en tjej som stammar berättade om sina erfarenheter. Här kommer en fri översättning.
 

Om författarna:

  • Hayley Rawlings: Jag är 23 år och kommer från Wales (England). Jag har stammat så länge som jag minns, men det har funnits perioder då jag har haft ett mer flytande tal. Jag jobbar med personer med autism och har upptäckt att min stamning har hjälpt mig att vara mer empatisk i mitt arbete. Efter det att jag började gå på ELSA-läger (European Stuttering Association) har jag startat upp en grupp för unga vuxna i samarbete med BSA (British Stammering Association). Jag har gjort det med förhoppning om att erbjuda bättre stöd for stammande personer i åldrarna 18 till 30.
  • Robyn Murray: Jag är 23 år och radiolog. Jag bor i Wales och delar ett hus med Hayley. Jag har känt Hayley sedan vi var sju år.
  • Kirstie Challenger: Jag är 23 år och jobbar samtidigt som jag läser till revisor. Jag bor också med Hayley och vi har varit goda vänner sedan sex år tillbaka. Vi har skrivit denna artikel för att uppmärksamma stamning.

Hayley Rawlings

Det tog mig många år i skolan att bestämma mig för vem jag skulle visa min stamning för. Jag trodde att jag stammade när jag kände mig bekväm med människor, men nu undrar jag om det beror på att jag aldrig dolde stamningen. Under de senaste åren har jag varit på en ”resa mot acceptans” vad gäller min stamning. Stamningen har sakta växt till min vän. Det var först när jag kom tillbaka från ELSA-ungdomslägret som jag öppet började prata om min stamning med mina vänner. Det var inte så att jag kände mig obekväm med att prata om den, utan det var för att jag tänkte att om jag gjorde stamningen till en stor sak i mitt liv, så skulle den bli en stor sak. Gensvaret som jag fick förvånade mig i början. Jag hade vänner som sa att de var stolta över mig, många blev särskilt intresserade av att lära sig mer om min stamning, och andra ställde fråga efter fråga. Då kom jag på idén att fråga mina två närmaste vänner, som har följt med mig på min otroliga resa, med alla dess upp- och nedgångar. Vi har skrivit denna artikel för att uppmuntra andra människor att prata om sin stamning med de som står dem närmast. Enligt min erfarenhet är det ingen som pratar om stamningen förrän du gör det själv. Vi måste tillsammans få bort ”elefanten i rummet”.

Robyn Murray

När jag träffade Hayley I grundskolan tänkte jag inte på att hon stammade. Det märktes inte förrän vi blev närmare vänner. Snart därefter märkte min mamma att jag också började stamma, kanske mer som en form av undermedveten empati, eller för att jag tyckte att det var en intressant grej, något som fick henne att vara annorlunda än alla andra, jag är inte helt säker. När vi växte upp lärde jag mig att Hayleys stamning inte bara ökade när hon var bland människor som hon kände sig trygg med, men även i stressiga situationer. Hayley brukade be mig att ringa telefonsamtal så att hon slapp prata med människor, men under det senaste året har hon accepterat sin stamning mer, och låter den inte komma i vägen för henne. Hayleys stamning är inget som jag lägger märke till, eller gör att jag tänker på henne på ett annat sätt än mina andra vänner. Det gör ont i mig när jag tänker på hur självmedveten hon är vad gäller stamningen. Den är en del av den hon är, och hon är den drivande kraften bakom sin milda och omtänksamma personlighet. Jag skulle aldrig vilja förändra henne till att sluta stamma och jag vet att hon känner likadant.

Kirstie Challenger

Jag har känt Hayley sedan gymnasiet, men visste inte att hon stammade förrän vi blev vänner. Vi har varit bästa vänner i sex år nu, och har bott tillsammans i två år. Jag märker att Hayleys stamning är särskilt tydlig när hon är bland nära vänner eller när hon pratar om ett ämne som hon känner mycket för. Med tanke på den tid jag har känt henne och vår nuvarande livssituation, upplever jag hennes stamning dagligen. Jag kan inte föreställa mig henne utan stamning. Stamningen gör henne till den hon är. Den har ökad hennes passion för att hjälpa människor, såväl i sitt yrkesliv som i sitt privatliv. Det är ett personlighetsdrag som jag absolut skulle sakna om hon skulle försöka dölja den. Jag är så tacksam över att Hayley inte har låtit stamningen hålla tillbaka henne på något sätt. För om hon hade gjort det, skulle jag inte ha haft möjlighet att lära känna henne, och då hade jag inte haft henne som en livslång vän.

Ett axplock av frågor och svar på inlägget:

Robyn och Kirstie: ”Det var något vi helt enkelt accepterade. Vi tog aldrig upp stamningen, då det verkade som om Hayley hanterade den på sitt eget sätt. Det var skönt när hon äntligen kunde prata om stamningen, för vi hade många frågor som vi ville ställa.”

Hayley: ”Anledningen till att tjejerna inte visste om att jag stammar var för att jag försökte att inte stamma med folk som jag inte känner. När jag kände mig trygg med någon släppte jag fram stamningen. Jag insåg inte det förrän nyligen, då jag alltid har trott att det var helt olikt andra. Nu inser jag att jag undermedvetet gjorde allt jag kunde för att inte stamma.”

Hayley: ”Mitt råd till vänner till någon som stammar är att låta dem tala i sin takt. Jag har träffat andra som stammar som inte vill göra en för stor sak av det (jag brukade vara en sådan person). Du bör låta dem göra sin egen förvandling och ge dem tid när de beslutar att göra så. Min resa tog mig runt tre år, och jag tror inte att jag är någonstans nära slutet. En annan sak är att inte skämta om stamningen, så länge inte den stammande gör det själv. Jag kan idag skämta om det med vänner, men i början skulle det vara på mina villkor. Stamning kan ha många psykologiska effekter och det finns inget rätt eller fel sätt att hantera den, det är helt personligt för individen.”

Fritt översatt av Anita S. Blom
Internationellt ombud
anitasblom@gmail.com

Källa

Bli medlem du också
Lämna ett bidrag