B-uppsats 2008 Kerstin Ekberg

P står för Plus, A för Acceptera

Stockholms stamningsklubb och vägen till och från handikappet

av Kerstin Ekberg

B-uppsatsen kan du läsa här (pdf format)

 

Bakgrund

Det var på en gång positivt och problematiskt för Stamningsförbundet att gå med i handikapprörelsen. Den slutsatsen kom jag fram till när jag började studera förbundets historiska rötter. För nu är alltså förbundet och dess ursprung P-Club i Stockholm en del av historien och finns arkiverad som en uppsats vid Stockholms universitet.

Världens första förening för människor som stammar startades i Stockholm 1954. Initiativtagarna var några få personer som var missnöjda med den behandling de fick mot sin stamning. När man bildar en förening för stammare är det, som jag ser det, ett tecken på att man anser sig själv viktig. När man väljer namnet Plus är det ett tecken på att man vill framhålla sina värden, inte sina problem. Man vill sträcka på ryggen. Klubben ville få fram en bättre behandling mot stamning och ville även bidra till att lösa stamningens gåta. Klubben hade från början en vetenskaplig inriktning. Så småningom kom ännu ett mål, att lära sig själva och varandra att leva med sin stamning. Kanske behöver man inte tala så perfekt. Man kan tala ändå. Och man kan kräva att bli lyssnad på även om talet inte flyter som ett rinnande vatten. Med denna insikt är det inte längre personen med det hackande talet det är ”fel” på. Det är i samspelet med omgivningen som handikappet uppstår och det är lika mycket omgivningen som stammaren som ska förändras.

Frågan om man ska behandla, bekämpa och dölja sin stamning eller vara naturlig och stamma på, visar sig bli en ideologisk stridsfråga i klubben. Den handlar om stammarens identitet och känsla inför sitt talfel och är central för stammarens syn på sig själv. Är vi handikappade eller inte? Är det mig det är fel på, för att jag pratar långsamt och hackigt? Eller är det lyssnaren som det är fel på för att han har för lite tålamod? Ska vi försöka bota vår stamning eller ska vi acceptera den och lära oss leva med den? Det visade sig vara centrala frågor i Plusklubben. Man är handikappad i vissa situationer inte i andra. Klubben var tidig med denna diskussion. Nu är detta, relativa, handikappbegrepp accepterat i vårt land. Det har blivit en huvudlinje inom handikapprörelsen att handikappet inte bara, och kanske inte främst finns hos den enskilde utan i samspelet med samhället omkring.

Erkännande som handikappgrupp gav klubben pengar och verksamheten utvecklades. Omvärlden erkände att stamning är ett verkligt handikapp, inte en ovana som den enskilde kan arbeta bort med lite god vilja. Det är en befrielse från kravet att dölja stamningen. Samtidigt innebär det en förskjutning i den egna identiteten.

Klubben var också en pionjär då det gäller forskning och behandling. Man bjöd in läkare och terapeuter, lyssnade, diskuterade och ifrågasatte. Just ifrågasättandet var inte alltid populärt. När Plusklubben startade i mitten av 1950-talet var det inte vanligt att patienter ifrågasatte behandlingsauktoriteten. Därmed blev klubben också kontroversiell, både bland de egna medlemmarna och inom behandlarskrået. Ibland dammade skribenterna på varandra rejält, i tidningen Plus (föregångaren till Kommunikation). Även i skrivelser och protokoll märks meningsmotsättningarna. Det här gjorde också klubben levande. Det märks att Plusklubben var viktig för medlemmarna. Det märktes också att klubben ganska snabbt skaffade sig en ställning. Låt mig ta ett exempel. När tidningen Plus hade en kritisk artikel om något som stått i Läkartidningen, så svarade skribenten där. Det gick inte för läkarkåren eller andra auktoriteter att tiga ihjäl det som hade stått i Plus. 

Det här är mina viktigaste slutsatser i min uppsats, Men hur kom jag in på detta ämne? Jag läser modern historia på universitetet och började plugga efter pensionen. Vi var 15 studenter som skulle välja från en lista med 30 uppsatsämnen och drog lott om vem som skulle få välja först. Ett ämne på listan handlade om en förening för folk som stammar. Den hade jag aldrig hört talas om, men det väckte min nyfikenhet. Hur ser vi, som inte stammar, på den som gör det? Och hur ser stammaren på sig själv? I den teoretiska historiekursen hade vi läst om olika minoritetsgrupper. Hur ser de på sig själva? Hur ser omvärlden på dem? Hur påverkas människan av andras ord, blickar och attityder. Jag tyckte att många av texterna hade ett uppifrånperspektiv. När till exempel rika och välmående kvinnor från USA skriver om förtryck känns det väldigt främmande. I stamningsklubbens arkiv hittade jag andra perspektiv. Här var det stammarna själva som uttryckte sig och många skrev påfallande bra. Det vi hade läst i teorikursen om utanförskap och identifikation fanns plötsligt ”livs levande”. Det var stammarna själva som bildade klubben, inte någon läkare eller överhetsperson som skulle ”hjälpa”. Det är också stammarna själva som diskuterar och ifrågasätter sin identitet. De uttrycker själva sina känslor av underlägsenhet. De skriver om andras syn på dem. Dessa frågor är en levande diskussionsämne i klubben, även om man sällan använder de termer som finns i den akademiska litteraturen. De berörda hade en egen röst, och jag ville låta den komma fram.

Ett ämne som jag tvekade inför att ta med i uppsatsen var skämt kring stamning. Skämt kan såra, men de berättar mycket om hur människor ser på sig själva och varandra. När jag upptäckte att tidningen Plus innehöll så kallade roliga historier om stamning och även förde en diskussion om detta, så ville jag ha med det i uppsatsen. Ämnet är egentligen värt mer utrymme än det kunde få. En B-uppsats i historia är en begränsad uppgift. Jag har till exempel bara använt skriftligt material och inte intervjuat några av de personer som startade och drev klubben. Inte heller har jag sökt efter material utanför klubben, hos de organisationer, myndigheter och behandlare som kom i kontakt med den. Det skulle ha fördjupat bilden, men tiden och utrymmet har inte räckt till. <p">Min nästa uppsats handlar om ett helt annat ämne, men även den gäller föreningar. Inom historieämnet finns det många som forskar om stater, kungar, krig och maktspel, om offentlig verksamhet och en del också om företag. Jag tycker att föreningslivet är intressant. Till stor del är det outforskat. Här finns mycket att upptäcka och berätta.  

Läs gärna hela uppsatsen och hör gärna av dig med synpunkter. 

Kerstin Ekberg, Södertälje

tidigare journalist, numera pensionär och student 

Bli medlem du också
Lämna ett bidrag