Kåserier 2007

Ur KommUNIKation Dec 2006

Stig Lindh intervjuar 79-årige Dan Mogren samt samtalar med 76-årige Finn Bull och Bengt Edgren. Dessa samtal mynnar ut i en unik berättelse om hur det gick till då Sveriges första stamningsförening bildades.


HISTORIEN FÖRE BILDANDET AV P-CLUB, STOCKHOLM, FÖRENING FÖR STAMMARE


Dan Mogren som gått i terapi ett antal gånger och som kände sig lurad på sitt tal satte in en annons i en av dagstidningarna där han ville komma i kontakt med andra stammande. Han var nyfiken på vad de hade för erfarenheter. Annonsen gav 5 svar. De träffades både privat som formellt på Birkagården i Stockholm. Året var 1952. Hans Danielsson och Finn Bull fanns redan i bakgrunden. Vad ingen i det läget kunde ana var att det var det allra första fröet till den första stamningsföreningen i Sverige. Andra deltagare var Bengt Weinebring, Gunnar Guttge, Bertil Johnsson, Göran Flensburg och Bengt Edgren – merparten av gänget som svarade på annonsen.
Det tog inte lång tid förrän Arne Carlsson, Tommy Bäckman och Åke Byström anslöt sig till den lilla skaran. Som bekant är Tommy fortfarande med i föreningarna till och från. Det dröjde inte länge förrän de hyrde en lokal på Sibyllegatan. Det var Dan Mogren, Hans Danielsson, Finn Bull och Bengt Edgren som betalade hyran ur egen kassa. Åtagandet var förhållandevis betungande men hängde med långt in på nästkommande lokal. Dan och Göran Öhlin och de övriga diskuterade frågan mycket och länge innan stadgarna lades och antogs.
/Lindh

P-CLUB- FÖRENING FÖR STAMMARE BILDAS 1954 I STOCKHOLM

P-club, förening för stammare bildades officiellt 1954. (Plusklub-ben). Lokal införskaffades med adressen Hornsgatan 8. Arbete med stadgar och övrig formalia gjorde att spontaniteten under en tid försvann. Här anslöt sig Kerstin Ahlskog, Sven Multhe, likaså Ingegerd Blackert som sedermera donerade 50 000 kr till den fond som bär hennes namn. Nu började arbete med att analysera de olika metoder som fanns att bearbeta stamning, likaså granskades alla stamningsbehandlare, vissa av dem bjöds in för diskussion som foniatern Bjuggren från Sabbatsberg. Dessa föreläsare fyllde stora salar. 1965 arrangerade klubben en resa till Wien för deltagande i en internationell kongress om stamning. Foniatern Kågen från Karolinska Sjukhuset och foniatern Bratt från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg ställde aldrig upp på utfrågning, inte heller talpedagog Broberg. Andra kategorier av människor som bjöds in var psykiatriker, sociolog och tandkirurg. Medlemmen Torsten Landelius sa: Visa mig hur du stammar så skall jag tala om vilken terapeut du har gått hos.

FACKFOLKET OROADES

På 50-talet var det foniatriker, psykologer och talpedagoger som var de som behandlade stamning. De oroades över att de fått en patientförening som dessutom gick ut med att granska deras arbete. De menade på att stammarna skulle påverkas på ett negativt sätt och inte göra några förbättringar. Hans Danielsson, anställd på Karolinska Sjukhuset som expert på stamning, reagerade på ett annorlunda sätt, han såg fördelarna. Efter hans död, kan jag nu publicera ett utdrag från hans diktsamling ”Stackars mig”. Den döde talar, läs och begrunda:
/Lindh

MAN VILLE ÖVERBRYGGA KLYFTAN

1954 kom jag i kontakt med en grupp stammare, som ifrågasatte effektiviteten hos svensk stamningsterapi. Man ifrågasatte effektiviteten hos både den terapi, som gavs på Karolinska Sjukhuset, och den terapi, som i övrigt fanns att få i vårt land. Dan Mogren, som tagit initiativet till att samla de oppositionella, kritiserade både rent taltekniska behandlingsformer, som avsåg att lära patienterna att tala rätt, och mer terapeutiskt inriktade metoder, som avsåg att bibringa patienterna ökat självförtroende. “All stamningsbehandling är verklighetsfrämmande”, ansåg Dan Mogren, “så länge man inte gör någonting för att överbrygga klyftan mellan behandlingssituation och vardagsverklighet. Det är stor skillnad mellan att prata i lugn och ro hos en vänlig och förstående talterapeut och att försöka göra sin mening hörd bland otåliga och oförstående människor i t.ex. skola och arbetsliv.” Efter några misslyckade försök att påverka behandlingsauktoriteter att utsträcka sin aktivitet utanför behandlingsrummets väggar tog de oppositionella själva ansvaret och blev sina egna och varandras terapeuter. I första hand inriktade de sig på att gemensamt skaffa sig sådana talträningstillfällen och erfarenheter - plusupplevelser - som de ansåg fordrades för att vidga den stamningsfria sektorn göra talförmågan säkrare och mera bestående. Samarbetet fick snart organisatorisk stadga i bildandet av P-Club - Plusklubben.
/Hans Danielsson, Stackars mig 1983

PLUSKLUBBEN - VÄLKOMMEN AVSTJÄLPNINGSPLATS

P-Club hade ambitionen att fungera som förmedlande länk mellan behandlingsrum och vardagsliv. Med stor iver hjälpte jag till att propagera för P-Clubs verksamhet. Jag försökte påverka mina patienter att fortsätta sina övningar i P-Club, sedan de slutat hos mig. Så snart någon av mina patienter tagit kontakt med Plusklubben tyckte jag att jag hade befriats från ett tungt ansvar.’ Plusklubben blev för mig en mycket välkommen avstjälpnings- eller avlastningsplats. Eller - för att uttrycka det mera positivt - Plusklubben blev för mig en högt skattad länk i en tänkt utvecklingskedja. /Hans Danielsson, Stackars mig 1983

TACK, DAN MOGREN

för att du startade Plusklubben och därmed gav oss ett forum för en fri och öppen debatt kring synen på stamning och stamningsbehandling. Tack för all den information du förmedlade om stamningsterapier runt om i Europa och Amerika. Tack också för all hjälp du gav mig i mitt arbete med att kartlägga mina patienters kommunikationsproblem.
/Hans Danielsson

STIG LINDH TACKAR OCKSÅ

Med tanke på hans ålder och storhet borde det vara något kring honom skrev jag till Mary Johansson inför SSRs 30-årsjubileum. Förutom att han ensam bildade Stockholms Stamningsförening, som var den första stamningsföreningen i Sverige har han varit en enastående stamningsbehandlare. Av honom fick jag reda på all världens existerande forskning som ett slags medskick när jag gick i terapi hos honom. Bakom denne anspråkslöse man döljer sig en stor man. Han hör till de stora elefanterana som man säger i psykologkretsar.
/Lindh

Vad som sedan hände innan Riksförbundet bildades har Anders Edenby beskrivit på ett, som jag tycker, förträffligt sätt:

P-CLUB OCH TERAPIERNA

Den här artikeln är en kort och ganska ofullständig återblick på P-clubs verksamhet under de 25 år som klubben har funnits till - med tonvikt på klubbens terapeutiska verksamhet. När P-club bildades var tanken att den skulle fungera som ett hjälpande trappsteg ut från det trygga behandlingsrummet till den mera karga vardagen och verkligheten. Men klubben har betytt mycket mer än så - den har medverkat till att radikalt förändra stamningsterapin här i landet.
P-club bildades av en grupp stammare - ett femtal - som var besvikna på den terapi de hade gått igenom, i allmänhet s k klassisk terapi med andnings- och avslappningsövningar och talteknik. Nu försökte de komma på nya sätt att få bukt med sin stamning. De började med att gå i psykoterapi, både enskilt och igrupp. Terapin följde de upp med att vandra i fjällen tillsammans. Där fick de rika tillfällen att tala med varandra och att diskutera ige-nom sina problem; det blev med andra ord en fortsättning på psykoterapin i egen regi.

År 1961 arrangerade P-club en stammarvecka i Århus, där Victor Bloch fanns. Han hade i några år bedrivit terapi enligt den s k accept-metoden, som han hade kommit i kontakt med under ett besök i Canada. Det blev upptakten till en helt ny syn på stamningen. Stammarna borde inte längre till varje pris arbeta bort sin stamning, utan de skulle istället leva med den på ett så naturligt sätt som möjligt. Genom att träna sig i att våga stamma och att möta de problem som stammandet innebar, kunde stammaren stärka sin självkänsla. Victor Bloch deltog också i den andra av de stammarveckor som anordnades i Måviken i Ångermanland 1961 och 1962. På dessa kurser deltog både stammare och terapeuter. Man utredde de vanligaste tal- och röstfelen, deras orsaker och behandlingsmöjligheter. Huvudvikten lades vid stamnings-problemen.

Under 1963 och 1964 arrangerades det studieveckor på Klosters röstskola i Magnarp i Skåne. Syftet med dem var att ge information om stamning till stammare, talterapeuter och andra intresserade. Under avspända former kunde man också utbyta erfarenheter och åsikter om stamning. Olika föreläsare medverkade, bl a Jan Bratt och Björn Fritzell från Göteborg. 1963 satte främst Svend Smith från Köpenhamn sin prägel på studieveckan. Tillsammans med två assistenter tränade han kursdeltagarna i sin s k accentmetod, en terapiform som gick ut på att man med hjälp av en trumma skulle öva sig i att frasera - tala mera rytmiskt. Den här terapiformen uppskattades av en del, dock inte av alla.

Under 1964 års Klostervecka ägnades ganska mycket tid åt övingar i avspänningsteknik. Man lyssnade också på flera inbjudna föreläsare. Studieveckorna på Kloster kan knappast sägas ha varit särskilt acceptinriktade, men just vid den här tiden, i början på 60-talet, vann accepttankarna insteg i P-club. Man kan säga att vi bedrev acceptterapi på klubbens sammankomster. Vi satt inte bara och diskuterade utan gick också ut på stan och övade oss i frivillig stamning för att härda oss. Till klubben kom också många föredragshållare som inte alls anfäktades av några acceptidéer, och även bland oss stammare fanns det flera som tyckte, att det här med accept, det var ju helt fel. Vi hade en medlem,

Erik Nordmark, som då i början av 60-talet deltog flitigt i klubbverksamheten. Han ansåg att man skulle behandla stamning med ilska - man skulle peppa upp sig genom att knyta händerna hårt och säga till sig själv: Du är en jävla skit som håller på och stammar så här; det ska bli ett slut på det nu. Liknande ramsor skulle man alltså hålla på och upprepa dagligen. Vi var en grupp som brukade åka och hälsa på honom i Södertälje, och vi satt runt ett bord och pratade i tur och ordning. När någon stammade fick han bota - det var väl 10 eller 25 öre per stamning.

Under våren 1971 anordnades i P-clubs regi en kurs i systematisk desensibilisering, med bl a Bengt Edgren som ledare. Vi var ett tjugotal stammare som deltog. Vi fick först lära oss att spänna av fick lägga oss ner och spänna av kroppen, kroppsdel för kroppsdel. Nästa steg var att vi själva skulle tänka igenom och anteckna olika talsituationer som vi var rädda för, och rangordna dem efter hur skrämmande de var, med de minst skrämmande först.

Medan vi låg helt avspända skulle vi föreställa oss de här situationerna, spela upp dem inför vårt inre, en i taget. Så snart vi kände någon ångest skulle vi spänna av och sedan spela upp den ångestskapande händelsen igen. När vi klarat av hela situationen utan att känna ångest var vi redo att gå vidare till nästa situation. På det här viset skulle man kunna lära sig att hantera de här talsituationerna i verkligheten också, utan att gripas av ångest. - Den här metoden har använts på olika former av fobier med gott resultat. När det gäller stamning, så kom vi snart underfund med att metoden inte räckte till. Stamning är så omfattande, man stammar i så många olika typer av situationer att det är omöjligt att desensibilera alla. Men metoden kan vara effektiv just för enstaka situationer, t ex att svara med sitt namn i telefon.

Sommaren 1978 arrangerade klubben seminarier med Courtney Stromsta i Göteborg och Stockholm. I Stockholm träffades vi fem kvällar och lyssnade på professor Stromstas teorier om stamning och stamningsterapi. Under hösten bildade vi en “Stromstagrupp” för att följa upp seminariet och för att på egen hand träna Stromstas teknik. I och med dessa seminarier har en ny inriktning blivit dominerande inom P-club. Accepttanken, som länge präglade klubben, har modifierats. I stället för att främst arbeta med att våga stamma, att våga tala - med eller utan stamning - i alla
situationer, bör man numera arbeta med att förändra stamningen. Givetvis fanns de här tankarna före Stromsta, mest i form av Van Ripers metoder. Nu verkar dock intresset överflyttat just på Stromstas teknik, även om dessa två tekniker, Van Ripers och Stromstas, har mycket gemensamt.
P-club har under de här 25 åren försökt informera om stamning

i tidningar, radio och TV och på olika sammankomster. Klubben har också försökt stimulera stamningsforskningen genom att medverka i experiment med olika typer av terapier. Det är till inte ringa del klubbens förtjänst att stamningsterapin har moderniserats och att utbildningen av logopeder och talpedagoger har förbättrats med avseende på stamning. Kanske har klubbens terapeutiska arbete varit mera indirekt, även om givetvis själva medlemskapet i klubben, kontakten med andra stammare, diskussionerna, har betytt enormt mycket för många av oss i vår strävan att bemästra vår stamning.
//Edenby 1979/Lindh 2007

Stockholmsföreningen var den första stamningsföreningen i Sverige. Vi sökte och fick 80 000 kr till en informationskampanj på 80-talet som var riksomfattande. I denna kampanj där jag, Stig Lindh, var projektledare, var Lars Åfeldt en mycket stor tillgång tillsammans med Dan Mogren och Hans Danielsson. Vi åkte runt i flera städer och pratade om stamning. Vi var fullkomligt galna, vi stod framför publik och exponerade våra handikapp.
På den tiden började det bildas stamningsföreningar i södra Sverige. I och med att vi fick kritik för att vi ensamma höll på med en informationskampanj kom tanken upp att: Varför inte försöka starta upp ett riksförbund? Under Göran Bolanders ordförandeskap bildades en arbetsgrupp som höll möte i Bollmora som resulterade i att vi bjöd in befintliga lokalföreningar. En interimsstyrelse bildades i Växjö och SSR var igång.


RIKSFÖRBUNDET BILDAS (SSR)

Riksorganisation bildades 10 september 1977. 14 representanter för de fyra lokalklubbarna samlades i Växjö. Där valdes en interims-styrelse bestående av: Ordf Thomas Bergström, Vice ordförande Kerstin E. Andersson, Göteborg,: Sekreterare Gunnar Eriksson, Kronoberg, Övriga ledamöter: Göran Bolander, Stockholm, Sven Kindell, Skåne, P-O Ragnarsson, Stockholm, Gillis Ask, Kronoberg, Göran Johansson, Göteborg och Lars Magnusson, Skåne.
/Stig Lindh 2006

Bli medlem du också
Lämna ett bidrag